 |
När Martinus var trettio år gammal lånade han en teosofisk bok av en man, och han berättar i sin bok "Kring min missions födelse" vad som hände i mars 1921: | |||
|
Martinus
efter sitt gyllene elddop 1921
|
"Jag kom aldrig att läsa den lånade boken till slut. Det enda jag minns av det lilla jag hann läsa, var att det föranledde mig att meditera på Gud. Och då jag en afton just försökte med detta, ägde min här nedskrivna upplevelse rum. Efter detta blev det av rent psykiska orsaker alldeles omöjligt för mig att fortsätta läsningen av boken. Dessutom hade mitt medvetande från denna tidpunkt i sig självt blivit en outtömlig andlig källa, som gjorde allt studium av litteratur fullkomligt överflödigt."
[...]
Ett kristusväsen i bländande solsken.
"Efter
anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att
meditera över begreppet "Gud". Och plötsligt, utan att jag
rätt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll
mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En
helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var
den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och
nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se, att ljuset härrörde
från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande
vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande,
att det påminde mig om de "tomtebloss", som man använder
i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men
i gengäld oerhört mycket talrikare.
Åter inträdde en paus, då jag liksom befann mig i mörker.
Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt
in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde
sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt
lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade
jag rakt in i det strålande väsendets bältregion, som nu var
alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten
fortsatte sin rörelse framåt; och i nästa ögonblick gick
den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla
överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga
ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga
att se ut över världen.
Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg
badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad
till "Guds rike".
Den gudomliga upplevelsen var förbi. Jag hade åter framför
mig den fysiska verkligheten, mitt väsens detaljer, min ställnings
ringhet. Men "Guds rike" lyste och strålade ständigt
i min hjärna och i mina nerver.
Då jag på förmiddagen nästa dag åter satte mig till rätta i min meditationsstol, var jag knappt färdig därmed, förrän jag på nytt omstrålades av det gudomliga ljuset. Jag såg in i en blå, lysande himmel, vilken liksom drogs åt sidan, varvid en ny och ännu mer lysande himmel blev synlig. Och på så sätt fortsatte det, ända till dess en himmel framträdde, vilken var av ett så oerhört bländande gyllene ljus och av en så hastigt vibrerande materia, att jag här kände mig vara på höjden eller toppunkten av vad min organism och mitt medvetande kunde tåla. Ett enda steg till, en enda bråkdel av en sekund vidare, och den överjordiska våglängden skulle med blixtens oerhörda kraft ögonblickligen ha fört mig bort från all fysisk tillvaro. Men under de bråkdelar av en sekund, som uppenbarelsen varade, upplevde jag en värld av helighet, renhet, harmoni och fullkomlighet. Jag befann mig i ett hav av ljus. Detta var inte som i min första uppenbarelse vitt som snö utan hade guldets färg. Alla detaljer var av eld och liksom förgyllda. Genom det hela vibrerade små gyllene trådar, som blänkte och glittrade här och där, i allt och över allt. Jag kände, att detta var Guds medvetande, hans egen tankesfär. Det var den materia, den allmakt, den högsta levande kraft, genom vilken det gudomliga jaget styrde och ledde oceaner av världar, vintergator och stjärnehärar, i mikrokosmos såväl som i makrokosmos. Jag var helt bergtagen. Den gudomliga elden vibrerade i och utanför mig, över och under mig. Den Guds under, som enligt bibeln "svävade över vattnet", den "eld", som brann i törnbusken" för Moses, den "eld", som förde Elias till himlen, den "eld" i vilken Jesus blev förklarad på berget, den "eld", som visade sig över apostlarnas huvuden och senare omskapade Saulus till Paulus på vägen till Damaskus, den "eld", som genom alla tider har varit "alfa" och "omega" i varje form av högsta skapelse, manifestation eller uppenbarelse, flammade här framför mina egna ögon, vibrerade i mitt eget bröst, i mitt eget hjärta och insvepte hela mitt väsen. Jag kände det, som om jag badade i ett element av kärlek. Jag var vid upphovet, vid själva källan till all den värme, som finns i en faders och moders sympati för sina barn, i den ömsesidiga hängivenheten i ett ungt pars älskogslek. Jag såg den kraft, som får en hand att skriva under en benådning, att upphäva slaveri och beskydda de små i tillvaron, det lilla djuret såväl som den skröpliga människan. Jag såg det solsken, som kan smälta ner isen och avlägsna kölden i alla sinnen; som kan omdana hopplöshetens och pessimismens karga öknar till fruktbara, soliga nejder i medvetandet; som kan värma hjärtat, inspirera förståndet och därigenom få individen att förlåta oförrätter, älska fienden och förstå förbrytaren. Jag liksom vilade vid den allsmäktige Gudomens bröst. Jag dvaldes vid allkärlekens källa, såg den gudomliga fullkomligheten, såg mig själv såsom ett med vägen, sanningen och livet, såsom ett med den store Fadern."
Från boken: "Kring min missions födelse"
"Men då denna andliga process, som förut nämnts, upplevs av varje individ, när han i sin eviga tillvaro passerar det för denna upplevelse nödvändiga utvecklingstillståndet, står det här klart att jag inte representerar något särskilt privilegium i fråga om fattningsgåvor eller utgör något som helst undantag från regeln samt att jag således i den eviga utvecklingen omöjligt kan utgöra ett enda grand mera än vad alla väsen före mig har varit och vad alla väsen efter mig skall bli."
Livets Bog I st. 22
Publicerade med tillstånd från ©Martinus Idealfon 2001-06-18
