Ruth Dahlén

Ruth Dahléns upplevelse

Ruth Dahlén om händelserna före hennes "Skapelsevision":

Tjugofyraårig gifte jag mig och hade då vänt ryggen åt alla samfund, gick väl någon gång i statskyrkan. Någon förnekare blev jag inte; när jag var bedrövad flydde jag ändå till Gud i bön - vem Han nu än var. Och var jag mycket glad, vände jag mig också med ett tack till Gud. Jag var återigen en glad och harmonisk människa, jag älskade mitt arbete som hemmafru, fann det aldrig tråkigt, sydde mina egna och barnens kläder, lärde mig väva osv.

Under kriget köpte vi ett sommarställe med litet jordbruk. "Finlands sak var vår" då och vi hade två, en tid tre finska barn och för att utnyttja de små åkrarna och utöka livsmedelsransonerna började jag själv pröva en smula jordbruk - med goda grannars hjälp - fast jag tidigare aldrig petat ens ett rädisfrö i jorden. Jag var också mycket stolt när jag kunde förära släkt och vänner fint vitt vetemjöl som jag själv hämtat vid kvarnen. Havre och småpotatis till hushållsgris blev det också i flera år.

Jag ville gärna nämna sådana kanske ovidkommande ting, då jag tyckt mig förstå att "mystiker" (om jag nu är en sådan) anses sakna intresse för praktiska ting för att i stället kunna försjunka i "mystiska övningar" och tankar på det hinsides - för vilket jag strängeligen varnats. Är denna åsikt om "mystiker" riktig, då är jag absolut ingen mystiker - jag älskar jordiska ting och hela den här "jämmerdalen".

De upplevelser jag till sist inte längre kunde vara ensam om började när jag varit gift i sexton år, jag var då trettionio år gammal. Den första upplevelsen var kanske förberedd på något sätt, men inte alls medvetet. Jag hade ingen aning om att sådana upplevelser existerade, jag var en i alla avseenden "vanlig" människa, hade aldrig läst teologi, filosofi eller psykologi och levde i en miljö, där sådana ting aldrig diskuterades.

 

Skapelsevisionen

En dag i början av januari år 1946 befann jag mig ute på en skidtur på Huvudgingens höjd i Dalsland. Jag hade stannat vid en vacker gran, stora snöflingor började falla och jag läste högt, som jag ofta gör, en liten dikt som passade just då.

"En ängel stod och dammade Guds stora partitur
vart dammkorn som till jorden föll/ det var en klangfigur
. . . en sång den var
den första flingans fall."

Jag hade min blick riktad på en ovanligt vacker snöflinga som mjukt landat på ett granbarr. Plötsligt hände något med granbarret, det löstes upp i flimrande vågor av ljus, ett ljus, oändligt mycket intensivare än solens ljus, men dock ej bländande. Ljusvågorna tycktes röra sig oerhört snabbt i någon sorts spiralform inne i granbarret, som dock hela tiden behöll sin form och karaktär av granbarr. Det var som om jag plötsligt framför mina ögon haft ett förstoringsglas som förstorade någon miljon gånger. Jag kommenterade högt vad jag såg: "Fantastiskt, aldrig trodde jag att ett litet granbarr var så märkligt funtat, ett dansande litet äventyr - om materia är en form av energi, som det ju sägs, då måste det se ut just så här!"

Barr efter barr antändes av de flimrande ljusvågorna, snart var hela granen en enda eldstod. En sekund blev jag oerhört förskräckt - var min hjärna på något sätt i olag? Då hörde jag fullt tydligt en stämma tala till mig någonstans ifrån, inte en vanlig människa, men dock en röst, fullkomligt klar och tydlig: "Var inte rädd. Håll dina ögon öppna och iakttag noga vad du får se!" Jag blev genast alldeles lugn, mycket glad och förväntansfull. Snart var skogen ett enda hav av samma levande ljus, levande på ett sätt mot vilket vanligt jordiskt liv ter sig nästan livlöst. Själv hade jag också blivit en ljusgestalt, jag såg på mina händer som kunde gripa om den brinnande granens kvistar, mina händer var av samma genomskinliga ljus. Hela skapelsen vibrerade av dessa oerhört snabba ljusvågor, där man tydligt kunde urskilja varje enskild ljusstråle, se den fungera.

Det tycktes mig som kunde strålarna sammanföras till olika arter eller färger eller kanske oktaver. En av oktaverna tycktes kunna sammanfatta allt det som vi kallar naturlagar, en annan oktav dikt och konst t ex. Inga ord täcker den Sanna Verkligheten, det är bara hopplösa försök att beskriva något obeskrivbart och för mänskligt förstånd ofattbart. Jag såg Kosmos fungera som en femdimensionell geometri, inte statisk utan dynamisk, med rummets tre dimensioner, tiden som en fjärde och därtill också en femte dimension, den konstruktiva, sammanhållande dimensionen, universums innersta mysterium, Kärleken. Jag såg också denna KÄRLEK som strömmar av ljuspartiklar som spreds spiralformigt genomträngande hela skapelsen som en kedjereaktion av väldiga pulsslag, en kosmisk andningsprocess.

När jag använder orden "femdimensionell dynamisk geometri" är detta också ett svagt försök att finna ord för något som jag verkligen såg med mina ögon, något absolut reellt och påtagligt. Kanske vore bilden av ett oerhört komplicerat urverk med ett svindlande antal hjul en bättre bild, men de fem dimensionerna måste ovillkorligen vara med. I denna värld av myriader strålar var mitt väsen en tydligt urskiljbar stråle, en alldeles egen färg i ett ständigt växlande spektrum. Medan jag ännu var kvar på jorden, hörde jag mig själv, till min egen oerhörda förvåning, yttra följande ord: "är detta att bli ETT MED ALLTET?"

Även den upplevelse som ligger bakom dessa ord var fullkomligt påtaglig och verklig, lika verklig och påtaglig som att jag just nu ser mig själv sitta i skogen en ljuvlig marsdag. Jag såg mig själv, såg min kropp genomgå en förvandling, mer och mer blev jag till ljus, tills jag såg mig själv fungera som ett strålningsfenomen, vibrerande på samma våglängd som den "femte dimensionen". Sedan fördes jag bort från jorden, svindlande långt bort genom tid och rum, bort till Skapelsens Morgon, hörde skaparorden "Varde" och såg kosmos skapas på nytt inför mina ögon, såg mänsklighetens väg genom historien, såg tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Som på en väldig film såg jag händelser utspelas, en film som klargjorde inte endast historiska förlopp utan också orsak och verkan. Som om allt som utspelats på vår gamla jord funnes förvarat på något televisionsband, tydligt återgivande alla ord och händelser, men dessutom avslöjande alla mänskliga motiv och tankar. Alla frågor som kan tänkas existera i en mänsklig hjärna fick sitt uttömmande svar på denna kosmiska film - även rent naturvetenskapliga sådana. Innan jag ens hunnit formulera en fråga fanns ett svar färdigt. Jag var på något sätt allvetande. Så småningom upphörde allt minne av någon jordisk existens, jag var i Evigheten, i Paradiset, i en tillvaro av harmoni och skönhet över allt förnuft. Våra jordiska färger t ex var varelser som man kunde umgås med, otroligt charmfulla, i synnerhet tilltalade mig den "blå varelsen", den hade också på jorden varit min speciella favorit.

Från detta paradis på någon oändligt fjärran vintergata tyckte jag mig efter en lång tidrymd bortom myriader av stjärnhopar skönja en mörk punkt, en punkt som inte var ljus och harmoni. Jag värjde mig av hela mitt väsen mot denna mörka punkt, försökte glömma dess existens, en dunkel aning sade mig vad denna mörka punkt var. Men mot min vilja fördes jag närmare denna mörka punkt, färdades fram genom solsystemen, tills jag med ens förstod vad denna mörka punkt betydde - den mörka planeten svävade som en främmande glob i universum. Jag såg hur den under sin spiralfärd kastade mörka väldiga skuggor genom de ljusa världarna. Jag fördes av de väldiga pulsdagen närmare den tysta, mörka planeten, kunde urskilja detaljerna allt tydligare och så med ens vaknade ett minne - någon gång i en fjärran tidsålder hade den varit min planet. Nu tycktes den tala till mig, vädja till mig. Jag greps av en stor kärlek till denna min mörka planet, den tålmodiga Jorden, där jag levat för tusen år sedan.

Men jag såg också att mitt liv på denna jord aldrig blivit fullbordat, där återstod mig ännu något, ett stycke av min egen väg låg framför mig, ett stycke som jag måste gå. Och NÅGON vände blad i mitt livs bok - spelade upp ett stycke av mitt "kosmiska televisionsband" - förklarade allt för mig, gav mig svar på alla mina frågor till den dag, som just då hade gått upp på den mörka planeten.

Men Hans Hand fortsatte att vända framtida blad i min bok, de tycktes mig först tomma, men Handen ritade upp konturer på bladen och gav mig i uppdrag att fullborda dessa konturer till tydliga bilder. Jag förstod dem inte, jag visste bara att jag skulle gå en alldeles ny väg, om svår eller lätt det sades mig inte. Jag visste bara att någon återvändo inte var möjlig och jag kände mig så liten i dessa stora sammanhang.

Ur boken "Visionär i tjugonde århundradet"; Ruth Dahlén. Natur och Kultur, Sthlm, 1976.

Till kosmisk Upplysning
Till Kosmisk Upplysning

Till Kundalini Nätverk & Information
Tillbaka till Kundalini
Nštverk & Information