Earth

 

 

Den kosmiska världsbilden i fickformat

 

av Martinus

 

 

Vad är en världsbild?
Det är en överblick över de grundprinciper på vilka hela naturen, de levande väsendena samt stjärnornas och vintergatornas reaktioner och banor vilar.
- Men hur ska en människa, en sådan liten mikrob, bli i stånd att få denna överblick? Världsalltet eller universum har ju varken början eller slut. Det är således oändligt i sin utsträckning. Man kan väl aldrig någonsin få en överblick över något som är oändligt i utsträckning? Hur ska man komma till botten i något som är bottenlöst? Att påstå att man har överblick över världsalltet, det kan bara fanatiker göra.
- Ja, så låter nog den gängse moderna uppfattningen, och i synnerhet kanske från den materialistiska vetenskapens egen sida. Men hur ska väl vanliga, materialistiskt inställda människor kunna ha någon som helst annan uppfattning? De förstår ännu inte hur man ställer in sina sinnen, sin intelligens och fattningsförmåga på ett sådant sätt att man verkligen kan överskåda världsalltet och därigenom uppleva lösningen på livsmysteriet eller livets gåta. Det är inte livets mening att världsalltet inte ska kunna upplevas. Det är inte livets mening att själva livet, deras egen identitet, ska förbli mystik. För Kristus var livet och dess upphov inte mystik, utan solklar verklighet. Att han inte kunde uppenbara detta sitt stora vetande annat än på ett rent barnsligt sätt, det berodde inte på honom, utan på den barnsliga och i kosmiskt avseende analfabetiskt inställda mänsklighet han måste tala till. Det är denna primitivitet och kosmiska barnslighet hos människorna som har gjort att de stora religionerna inte heller har kunnat uppenbara världsbildens hemlighet i logiska tankeföljder, åskådliggjorda för intelligensen och därmed kontrollerbara för förståndet som fakta. Det är således inte en omöjlighet att få överblick över världsalltet. Varför kan då inte vetenskapen, med sina väldiga optiska apparater, teleskop, mikroskop och elektronmikroskop och sina stora elektronhjärnor, komma framtill denna överblick? Nej, med den inställning som den moderna vetenskapen och de vanliga, materialistiskt inriktade människorna har, är världsalltets mystik eller hemlighet olöslig. Att överblicka världsalltet är således inte en fråga om de företeelser som vetenskapen är expert på att utforska.

Lösningen på världsalltets hemlighet eller mysterium är inte en fråga om storlek, mått och vikt, liksom inte heller det levande väsendets mystik eller hemlighet blir löst genom kännedomen om väsendets storlek, volym, form och färg. Just genom att världsalltet är oändligt, rymmer det i sig alla storlekar. Slutfacit för något som utgör alla storlekar kan omöjligt uttryckas i storlek. Något som i sig har alla mått, kan heller inte uttryckas med ett slutfacit i siffror. Så länge man endast är inställd på att utforska något som kan uttryckas i tal eller i mått och vikt, så befinner man sig i en vetenskapens återvändsgränd. Och man får absolut inte något som helst svar på livets egna verkliga grundfrågor: Vad är livet, vad är det levande väsendet, är det odödligt, och vad är världsalltet? Här frågar man sig kanske vad man överhuvudtaget ska med livsmysteriets lösning till. Men på det måste i sin tur frågan ställas: Hur ska vi annars få bukt med all nöd och allt elände, med depression och livsleda, sorg och sjukdom, och det "allas krig mot alla" som genomtränger allting? Ingen av dessa eller liknande stora huvudfrågor kan besvaras med ett talfacit. Det hjälper inte att man känner till ljusets hastighet, avstånden mellan stjärnorna, atom- och elektronstrukturer, jordens rotation och solens bana i rymden osv., när man lider av svåra sjukdomar. Sådan kunskap är inte heller till någon tröst i sorgens stund, liksom den heller inte är till någon nytta vid depression och livsleda. Om vikt- och måttfacit kunde lösa sådana livsproblem åt människorna, då hade jorden för länge sedan blivit en änglavärld, där det varken fanns sorg, gråt eller pina. Men så är det inte. Världen kulminerar tvärtom i sorg, dödsrosslingar och livsödeläggande sjukdomar, trots att människorna behärskar den fysiska materien och genom att trycka på knappar får tusenden och åter tusenden av naturens hästkrafter att arbeta för sig. Men detta geniala vetande, dessa kunskaper på det materiella området, hindrar icke desto mindre människorna från att vara analfabeter när det gäller livsmysteriets eller livsgåtans lösning.

För att finna vägen till lösningen av själva livsmysteriet måste man alltså ut ur den materialistiska vetenskapens återvändsgränd. Detta sägs inte för att förringa den materialistiska vetenskapen, utan är närmast ett försvar för den. Ty den löser ju med stor genialitet de områden av livsmystiken som den är avsedd för och har förmågan till. Att begära att den ska lösa problem och gåtor av en helt annan natur än frågor om mått, vikt, volym, form och färg, det är detsamma som att begära att den ska vara expert på att ge upplysningar om ting och företeelser som tillhör en helt annan verklighet än den som kan vägas och mätas.

Vilken annan verklighet är det då frågan om? Det är den verklighet man kommer till, då man förstår att världsalltet är oändligt i både tid och rum och att dess framträdande därför inte alls är tillgängligt för någon mätning och vägning. Det kan därför inte ha något som helst tids- och rumsdimensionellt facit. Trots detta är vi nödsakade att erkänna att det existerar. Vi står alltså här inför något som existerar utanför tid och rum. Vi är här vid ett första möte med en verklighet av en annorlunda natur än den verklighet som vi kan mäta och väga. Då detta "Något" här är utanför tid och rum, har det bara en enda analys, nämligen den att det endast utgör "Något som är". Och här har vi alltså kommit till en fast realitet som vi inte kan komma ifrån. Vi kan till på köpet börja upptäcka något mer hos denna realitet, något som inte heller det hör till tid och rum. Vi vet att i detta "Något" försiggår all skapelse, all rörelse, liksom vi också vet att det uteslutande är denna rörelse eller skapelse som inverkar på våra sinnen. Det vi upplever är således inte "Något som är", utan något som befinner sig i detta "Något". Till följd av att där finns rörelse, kan det inverka på sinnena, som också är rörelse, och så uppstår det vi kallar livsupplevelsen. Upplevelsen av livet är således i verkligheten bara en rad sammanstötningar eller kollisioner mellan våra sinnens energi och omgivningarnas energi. Då rörelserna är av olika hastighet och styrka, blir kollisionerna likaså av olika styrka. Det är dessa olikartade kollisioner som vi upplever genom sinnena och som blir till vår sorg och glädje, till vår hälsa och sjukdom, till vår fred och ofred med omgivningen. I vissa fall verkar dessa sinneskollisioner som fast materia, i andra fall som flytande, gasformiga och strålformiga ämnen. Och vi får på så sätt begrepp om ämnen och materier, liksom vi lär oss att själva hantera dessa ämnen och materier. Detta hanterande kallar vi att skapa.

Nu har vi alltså sett att i detta "Något som är" finns inte bara rörelse och rörelsers kollisioner och reaktioner, det finns också något som upplever dessa, till exempel vi själva. Vad eller vilka är vi? För att komma till klarhet om vilka vi är, måste vi ju inse att vi inte kan vara identiska med vår organism, ty den representerar bara rörelse, oavsett om det rör sig om minsta körtelfunktion eller om en vibration i hjärnan.

Muskulatur och skelett representerar ju också rörelse eller vibration. I vårt innersta Själv eller Jag kan vi därför inte bara uppleva rörelser, utan vi kan också själva sätta igång rörelser, vilket innebär att vi kan skapa. Men då vi inte hör till rörelsen, kan vi ju heller inte mätas eller vägas. Vi existerar således också utanför tid och rum. Vi eller vårt innersta Själv är här varken han eller hon, varken stort eller litet, varken ont eller gott. Vi har alltså här inte någon som helst annan analys än den som själva världsalltet har, nämligen "Något som är". Vi vet nu att det "Något" som är i oss är det som vi kallar vårt Jag. Det kan således inte ha någon början eller något slut. Det är en evig realitet liksom världsalltet. Men detta vårt Jag är alltså höjt över rörelsen, det kan uppleva och sätta igång rörelse i form av skapelse. Genom denna skapelse blir det ett faktum att det existerar. Och vi vet också att utan detta Jag i vår organism är denna hemfallen åt upplösning och undergång. Det levande väsendet med sin organism utgör alltså ett Jag och en rörelsekombination, som kan reagera på rörelser utifrån och själv sätta igång rörelser. Vi blir här vittne till att det finns ett upphov bakom rörelserna och att dessa omöjligt kan forma sig till logisk skapelse utan just detta Jags närvaro. Vi utgör var för sig en skapare och det skapade, och representerar därigenom två världar. Den tids- och rumsdimensionella världen är vår organism och det vi frambringar. Den är tillkännagivandet eller uppenbarandet av vårt Jags existens bortom denna skapelse. Att jag är en människa, är bara en tillfällig, av mitt Jag skapad kombination av materien, energierna och rörelsen, men är absolut inte jag själv. Men vad ska vi då säga om världsalltet? Det var ju också oändligt, det var utanför tid och rum, det var "Något som är".

Eftersom universums rörelser också visar sig i skapelser eller logiska sammansättningar av materierna, på så sätt att de blir till nytta, glädje och välsignelse för levande väsen, så avslöjar de ju också att de är resultat av tanke, precis som människornas manifestationer och skapelser. Och liksom människans manifestationer och skapelser avslöjar att hon är ett levande väsen, så avslöjar naturens eller universums skapelser likaledes att universum eller världsalltet är ett levande väsen. Världsalltet är sålunda en organism för ett evigt Jag, på samma sätt som vår organism är det för vårt Jag. Världsalltet är alltså ett levande väsens organism, i vilken vi befinner oss med vår organism. Och vår dagliga upplevelse av livet är en fråga om ett harmoniskt eller oharmoniskt samarbete mellan denna stora organisms energier och våra energier eller materier. Av detta förhållande beror vårt lyckliga respektive olyckliga öde. Livsupplevelsen är alltså en produkt av vårt förhållande till världsalltets struktur, på samma sätt som våra mikroorganismers livsupplevelse beror av deras förhållande till vår organisms struktur. Genom vårt sätt att handla kan vi komma i disharmoni med världsalltets struktur, alltså i disharmoni med Guds organism, och vårt öde blir då olyckligt, liksom vi kan vara i disharmoni med mikroindividerna i vår egen organism och då får uppleva sjukdom, som också är en detalj i raden av olyckliga öden. Är vi i harmoni med Guds organism och med mikroväsendena i vår egen organism, då har vi blivit en fullkomlig människa, blivit Guds avbild. Detta är skapelsens stora mål. Världsbilden i fickformat vill alltså förklara att världsalltet är ett levande väsen, ett uttryck för det högsta begreppet för medvetandeutveckling, för fysisk och psykisk skapelse och levnadssätt. Det är detta levande väsen som människor genom årtusenden - med rätta - har tillbett som Gud. Då vi är mikroväsen i denna Gudom och sålunda är anatomiskt förbundna med denna Guds organism, är det självklart att vårt fysiska och själsliga välbefinnande helt och hållet bestäms av om vi är till glädje och välsignelse för alla andra levande väsen. Om vi inte sköter vår fysiska organism och uppfyller dess livsviktiga hälsomässiga krav på näring och hygien, så ödelägger vi i större eller mindre utsträckning livet och välbefinnandet för mikroindividerna i vår egen organism, varvid det uppstår sjukdomar i motsvarande grad. Och om vi känner vrede och bitterhet mot andra väsen och söker förfölja dem därför att vi menar att de begått någon orätt mot oss, ja, då är det mikroväsendena i Guds organism vi förföljer. Och Gud måste börja bekämpa oss för att bevara hälsan i sin egen organism. Detta Guds bekämpande av ohälsa i sin kropp eller organism sker med sådan punktlighet och precision att "vad en människa sår, det kommer hon också att få skörda". Ja, till och med alla hennes "huvudhår är räknade", och "ingen sparv faller till marken utan att det är Guds vilja". Det är inte så egendomligt att detta, att älska sin nästa som sig själv, är alla lagars uppfyllelse.

Med denna inställning till världsalltet kom vi in på en väg som inte slutade i en återvändsgränd, utan som var en öppen väg direkt in till förståelsen av att världsalltet är den över tid och rum höjda Gudomens organism, i vilken vi som lika eviga väsen "lever, rör oss och är till", och att vårt uppträdande som lyckliga respektive olyckliga väsen uteslutande är en fråga om anatomi. Alla levande väsen är livsorgan i en större organism. Om vi med vår tanke och vårt levnadssätt blir livsnedbrytande och orsakar livsleda hos andra levande väsen i denna organism, så skapar vi ju sjukdoms- och ohälsoområden i den stora organism i vilken vi upplever livet. Här är det lätt att se att det som är grundorsaken till allt lidande i världen är brott i den fullkomliga anatomi genom vilken allt liv i världsalltet är sammanbundet till en enhet. Vi har här fått se ett annat och livgivande sätt att tänka, som visar oss att vi är ett evigt medverkande centrum i denna enhet och att den enda vägen till fullständig hälsa, lycka och livsglädje alltså är detta att vara till glädje och välsignelse för allt man kommer i beröring med. Detta var världsbilden i fickformat.

Föredrag av Martinus, hållet den 10 februari 1955

Publicerad med tillstånd från Martinus Idealfond 2001-06-18

Tillbaka till Martinus Index

Till Kundalini Nätverk & Information
Tillbaka till Kundalini
Nätverk & Information

Till kosmisk Upplysning
Till Kosmisk Upplysning